Nu till kvällen har det dykt upp en ny ömmande finne på ena kinden. Så tränade jag i förmiddags också – need I say more? Som sagt, jag kan inte se annat än att det hänger ihop. Med svettningen alltså. Finnen är dock inte alls stor – än så länge. Den gör faktiskt mest ont, än att den är stor. Man har ju lärt känna sina olika varianter av finnar, och i vanliga fall skulle denna helt klart kunna utvecklas till en stoor och långvarig historia, men jag hoppas/litar på att det inte blir så. När jag såg (och kände) finnen blev jag lite besviken, eftersom det känts som att dessa slutat komma. Men jag är förberedd på att det kommer att gå så här fram och tillbaka, mycket genom att ha läst andra bloggar. Denna enstaka lilla finne är dessutom inte tillnärmelsevis någonting, jämfört med hur det var förut. Egentligen hjälper det att bara titta på bilder på hur jag faktiskt såg ut innan Roaccutan-kuren.
De två större finnarna jag tjatat om förut har gått ned helt och hållet. Bara på några dagar, det är bra! Röda prickar är spåren efter dem. De små talgansamlingarna från förut är dock kvar…
Huden känns i princip normal nu igen, dvs inte supertorr längre. Jag behöver heller inte alls smörja in läpparna lika ofta som förut. Skönt att vara lite mer normaliserad. Men, det är nästan så att jag saknar den där jättetorra känslan, för då inbillar jag mig liksom att det händer mer åt det positiva hållet utslagsmässigt…
I morgon är det bilddags.
Roaccutan Blogg 